Just nu känns verkligen allting helt meningslöst när det gäller oss två. Allt. Jag känner ingen trygghet, jag känner mig inte älskad, jag känner mig inte behövd, jag känner mig helt jävla meningslös. Det känns som att allt vi byggt upp under det här året, har sjunkit ner till botten. För du har faktiskt inte insett varför jag lämnade dig, eller så har du det, men du vill inte göra något för att komma upp till den nivån vi låg på förr och jag känner det, för det är som drar släpet, du hakar bara på, eller så är det mig som du tar när dem andra inte längre finns i din närhet. Det är inte bara jag som har sett det, det är så många andra som har sagt det till mig. Men jag vägrar erkänna det, jag vägrar se verkligheten. För det är ju så här som det skulle vara, du&jag. Det är ju så det är nu, bakom alla lögner. Jag hatar det här. Jag hatar o få höra att jag inte är en av dem som finns där, även fast jag lagt ner hela mitt hjärta för att iallafall försöka. Men nu inser jag att mitt försök var helt obetydelsefullt o onödigt. För du såg mig inte, du la inte märke till mitt stöd. Och just därför tycker jag att det är onödigt att fortsätta, försätta kämpa för ingenting. Jag vill inte få mitt hjärta krossat igen, det gjorde för ont. Så nu är det dags att gå vidare. Med eller utan dig, det bestämmer du, för jag har gjort mitt, nu är det din tur..